Meningen med den här novellen är att den ska leverera hopp om att överleva de svåraste tiderna, även om det kan vara outhärdligt. De minsta händelserna i ens liv kan ge styrka att fortsätta gå.

Rönnbär

Där gick hon i den fuktiga barrskogen med vinröd jacka och oro i själen. Det var inte länge sedan hon fick reda på det, bara några timmar. Den blanka sjön reflekterade de mörka träden och det fuktiga gräset så att en identisk värld uppstod. Men det spelade inte längre någon roll. Hon vandrade genom mossan och saftiga rönnbär klädde skogen. Ibland fastnade vassa kvistar i hennes hår. Men det spelade inte längre någon roll. Inget spelade någon roll. Hon såg på den identiska världen på sjön, och mindes att hon hade sagt till sin syster att det var till den världen man kom om man hade dött en oskyldig död, som en andra chans. En vindpust drog genom hennes ljusa, utsläppta hår.

Skogen var tyst. Knäpptyst, förutom en uggla som hoade oregelbundet. Hennes syster hade alltid tyckt om ugglor, de såg så kloka och visa ut. Gröna ögon vandrade mellan grenarna och sökte desperat efter fågeln, men fann bara talltoppar som dolde himlen. Hon gick och satt sig på en sten och började fingra på några barr. Ugglan slutade hoa och skogen förblev tyst. Istället så hördes starka skatskrin och vingslag. Och det var inte svårt att hitta orsaken till det. Ett lodjur stod plötsligt tio meter från henne. Dess stora tassar sjönk ner i mossan. Flickan ryggade tillbaka och kände en stöt av fara slingras genom ryggraden, men den lättades sedan upp. Lodjuret stod och såg oberört på henne. Det var rätt så litet, men med stora tofsar på öronen. Hon mindes att tofsarna var unikt för lodjuret. Det gav

henne en sista blick med sina gula ögon och rusade sedan iväg mellan tallarna.

Klockan var nära nio, och det var dags att gå hem. Men nu med en aning hopp på hjärtat.